Idag är jag lite nervös… Det känns lite konstigt faktiskt och jag är inte helt säker på varför. Jag ska träffa honom ikväll, jag åker direkt efter jobbet och stannar över natten. Jag tycker inte att jag borde bli nervös för att jag ska träffa min pojkvän, han är ju redan min pojkvän 😊 EVENTUELLT kommer vi att ha sex för första gången ikväll, det kan vara det som oroar mig. Jag har aldrig varit svår att få i säng så jag minns inte ens om jag nånsin haft känslor för någon när vi haft sex första gången, eller jo, min förra sambo, vi blev ju kära över internet och telefon men vi hade sex första gången vi faktiskt sågs. Detta är annorlunda.

Mannen jag dejtade under hösten och vintern var jag redan förtjust i när vi började träffas men honom hade jag redan legat med flera gånger, eftersom vi träffades på en swingersklubb, och jag visste att vi klickade när vi sågs privat första gången.

Annorlunda. Han är diametralt annorlunda jämfört med i princip alla andra män jag någonsin ”dejtat”. När vi sågs första gången, efter att ha messat ganska intensivt i ungefär tio dagar, kände jag att han blir en riktigt god vän och vi pratade om allt, och inget, och det har vi fortsatt med. Han blev viktig för mig men fortfarande tänkte jag en riktigt god vän och det var som en god vän jag bjöd in honom till min säng. Hur det gick sen har jag ju redan berättat…

Givetvis är han fortfarande en god vän men han är SÅ mycket mer nu och jag har upptäckt intensiva känslor för honom. Det är inte helt enkelt för mig att erkänna ens för mig själv att jag har känslor, även om de faktiskt legat ganska nära ytan det senaste året. Jag blev i alla fall tvungen att erkänna dom häromkvällen när jag tittade på honom och det bara stockade sig i bröstet av känslor. Jag stoppade tårarna genom att kyssa honom och det blev en intensiv stund.

Jag vill ju att det ska fortsätta vara sådär perfekt som det varit… Att vår första gång tillsammans känns otvungen och helt naturlig, precis som vår första kyss, och fantastisk förstås, trots att jag är väl medveten om att första gången med en ny partner sällan är helt idealisk…

Så jag är nervös, spänd och  förväntansfull och vill egentligen inget heller än att flexa ut och åka till honom men nej, två och en halv timma till måste jag försöka vara nyttig på jobbet också…

Elated

Elated. Det är dagens ord, jag hittar inget lika bra på svenska. Elated = glad · hänförd · upprymd · förtjust Alla de där orden sammanfattas på ett bra sätt i just elated och det är det jag är idag, ända sedan igår kväll faktiskt. Varför? Jo, jag har träffat en ny man… Vi har träffats i några veckor och igår kväll kom vi på att vi nog varit tillsammans några dagar. Jag vet det låter kanske konstigt men det var så. Jag ska börja från början…

För några veckor satte jag ut en kontaktannons på en sajt på nätet där jag beskrev min idealiske man. Jag beskrev fysiskt utseende och personlighetsdrag. Annonsen blev ganska lång. Med glimten i ögat förstås och jag avslutade med att även om jag förstås letar efter mannen i mitt liv så vill jag träffa någon medans jag letar. Jag fick MÅNGA svar, en del seriösa men de flesta mindre seriösa. De flesta svar kunde jag sortera bort utan att ens ha läst de extremt kortfattade raderna, några fick dock svar och efter några meddelanden var där en som var mer intressant än de andra. Vi hördes av första gången den 14 juli. Då var han bortrest en vecka.

Vi fortsatte messa och upptäckte gemensamma intressen och meddelandena flög fram och tillbaka. Vi bestämde att vi skulle ses lite längre fram men en söndag, 24 juli, blev jag rastlöst. Jag hade inget att göra och ville inte bara sitta hemma och slappa så jag satte mig i bilen och styrde mot Huskvarna. Jag gjorde mig ärende på riktigt och fick löst en del frågetecken och sedan besökte jag honom. Vi satt i varsin ände på soffan och pratade i tre timmar. Vi möttes med en lång kram och skiljdes med en lång kram, däremellan ingen kroppskontakt alls, bara samtal. Det händer inte så ofta att ett samtal med någon man aldrig träffat tidigare bara flyter på i tre timmar men det var helt otvunget hela tiden.

Vi fortsatte messa och sågs två gånger efterföljande vecka. Bara kramar och samtal, och många meddelanden däremellan. Förra veckan sågs vi på onsdagen, en kortis över en kopp kaffe på A6. Vi ville båda verkligen ses men det var meckigt att synka ihop våra liv så det fick duga. Vi satt med huvudena tätt ihop i solskenet utanför A6 och pratade i en timma. Ja, några kramar hanns med också. I torsdags vaknade jag med en dålig dag och jag vet hur de brukar utveckla sig . Jag kände också väldigt tydligt att han skulle kunna stoppa utveckligen om vi bara sågs på kvällen. Så jag frågade om han kunde komma och sova över. Han hade sen träning så jag visste ju att bara ses, kramas och prata och sen skiljas åt inte var på tal. Jag ville kramas, ha närhet, prata. Efter några timmars trixande lyckades han ordna hundvakt och då var det ju löst. Min ångest släppte.

Några timmar senare plockade jag upp honom efter träningen och vi åkte hem till mig. En dusch senare fick han mat och vi pratade, otvunget som vanligt. Klockan blev snart läggdags och vi kröp i säng. Mitt nya boende är svalt och jag frös de första nätterna, innan jag kom på att ta på mig nattskjorta. Med en varm man i sängen (hur kommer det sig att alla män är så varma?) fanns dock inget behov av nattskjorta. Vi kröp nära och jag värmde mig, vi pratade och nånstans där kom den första kyssen. En kyss blev många och vi hånglade i två timmar. Ja, det blev inte mycket sömn men det var väldigt trevligt med en varm man i sängen igen. Påföljande morgon startade som kvällen avslutades, med hångel, innan jag körde honom hem och jag sedan fortsatte till jobbet. Trött men löjligt glad.

Helgen hade jag tänkt tillbringa hemma i Vimmerbytrakten, planen var att åka ganska snart efter jobbet men jag kände att jag var för trött för att köra 12 mil på kvällen så jag bestämde mig för att åka på lördagsförmiddagen istället. Detta öppnade förstås upp fredagskvällen och vi sågs, hos honom, så snart som egentligen var möjligt. Vi pratade, skrattade och hånglade i fyra timmar och jag åkte sedan hem, väldigt trött men väldigt glad. På lördagsförmiddagen plockade jag ihop det jag behövde och drog iväg till Vimmerbytrakten. Först hem till pappa med lite grejer och sen hem till mamma för att vara social. Efter det vidare till Västervik där ett par väninnor och jag skulle slå klackarna i taket.

Vi var på bio och sen åt vi på Harrys där vi satt kvar till 01. Vi åkte hem till ena väninnan och fortsatte med att dricka chokladlikör, jättegott, och prata förstås. Han försvann inte ur mina tankar på hela kvällen och vid tvåtiden på natten kände jag mig tvungen att ändra relationsstatus, jag kände mig inte singel längre helt enkelt. Jag ändrade till ”annat”. Till slut kom vi i säng, runt halv fyra. Jag trodde förstås att jag skulle vakna tidigt och vara ett vrak dagen efter, särskilt som jag delade en 120 cm bred bäddsoffa med min bästa väninna men nej, jag vaknade vid kvart över tio och kände mig ganska pigg. En snabbtitt på sajten där vi träffats visade att han tänkt likadant och ändrat sin relationsstatus precis som jag. En pratsam lång frukost och några ärenden senare var jag på väg hem. Vi hade redan kommit överens om att ses på kvällen så jag åkte hem, packade ur, pratade lite med sonen som var trött och ointresserad och så messade jag honom och sa att jag hade överskottsenergi och ville gå en lång promenad. Han höll precis på att messa mig om att hunden behövde gå ut så det kunde just inte bli bättre.

Jag tog på mig träningskläder och åkte, efter att ha ätit en avokado med mycket salt på (middag). Vi sågs i en lång kram och så hämtade vi hunden och gick, och pratade kontinuerligt, en promenad på 40 minuter. När vi kom hem till  honom fortsatte vi prata, skratta och kramas och efter en stund tillkom hångel. Emellanåt blev det intensivt både fysiskt och känslomässigt. Jag insåg att det var lönlöst att kämpa emot längre. Han var tydligare med att verbalisera sina känslor men jag kände också att det var vi nu, och att det nog egentligen redan varit det några dagar. Vi pratade om det förstås och kom överens om att ha ett öppet förhållande då ingen av oss tror på monogami. Så, 26 månader efter att exet och jag bestämde oss för att gå skilda vägar är jag nu inte längre singel. Jag är alltså tillsammans med en åtta år yngre man som jag ännu inte haft sex med trots att vi träffats i två veckor och haft kontakt i tre...

Känslor...

Onsdag eftermiddag och jag är lite låg… Jag har typ inget att göra på jobbet och blir sittande i tankar och somliga tankar vill man inte umgås med. Jag försöker fokusera på annat men återkommer rätt ofta till dom där jag inte vill tänka på just för att det är jobbigt…  Det mesta börjar ändå ordna upp sig nu, jag har fått lugn och ro under det gånga året, större delen av det i alla fall. Jag har inte stressat på jobbet och har sysselsatt mig med roliga saker på fritiden, så som körsång, dans, klättring, träning, sömnad, bakning och sex ;-) En del saker har jag gjort ensam, andra med väninnor och ytterligare andra med … nya bekanta ;-) Hur som helst så har jag haft det bra under större delen av året som gått, en del vägbulor har det förstås dykt upp men det har inte varit några katastrofer. Sonen och jag ska nu flytta igen och det har vållat mig en del huvudbry de senaste månaderna men nu ser det ändå ut som om det kommer att lösa sig på ett bra sätt, om än kanske lite okonventionellt, men det är ju lite mitt signum.

Det som är jobbigt just nu är en av de där nya bekantskaperna jag gjort under året… En ung man där intentionen från början var att vi skulle ses och ha sex. Bara det, inget annat. Och det fungerade väldigt bra, länge. Det är en väldigt begåvad ung man, på alla möjliga sätt, och vi är väldigt kompatibla rent sexuellt varför jag hela tiden återkommit eftersom jag har fått mersmak. Någonstans under resans gång har jag dock utvecklat känslor för denne unge man och det var verkligen inte meningen. Jag kan se vissa tecken till att han känner något han också… Det är nu drygt två månader sedan vi sågs, detta eftersom han konsekvent vägrar att träffa mig, ens för en promenad/kopp kaffe. Han mår psykiskt dåligt, och jag visste ju att han har en del psykiska besvär sedan tidigare och jag har själv mått dåligt psykiskt för några år sedan och har både goda vänner och släktingar med olika typer av psykiska besvär så jag har varit synnerligen förstående och försökt stötta så gott jag kunnat.

Ett tag hördes vi av varje dag men… Ja, när jag får hormonsvängningar blir jag lätt känslosam och jag får mina känsloutbrott ibland och jag har uttryckt för honom att han betyder väldigt mycket för mig och han uppskattar inte detta, varje gång jag haft ett dröjer det några dagar innan han hör av sig och nu hörs vi av ungefär två, kanske tre gånger i veckan, via messenger. Mitt senaste utbrott fick jag i torsdags. Jag messade honom i söndags men fick inget svar. Jag messade igen igår och då kom ett kortfattat svar, med en smiley… Lite av grejen är att det känns väldigt jobbigt att flytta ifrån honom… Vi bor förstås inte tillsammans, han bor två samhällen bort, ensam med sin katt. Vi har inte setts på två och en halv månad och inte haft sex på nästan tre månader men han finns där hela tiden, i mitt sinne och jag, … nu sitter jag och gråter igen och jag avskyr det men när jag börjar tänka på honom och det vi delat tidigare, och fortfarande delar fast numera bara digitalt, då kommer den där klumpen i bröstet som en räkning i brevlådan…

Häromsistens när jag kommenterade på FB att jag ska flytta fick jag snart ett meddelande där jag tydligt kunde se att han inte tyckte om tanken. Någon konversation senare kom det upp igen och jag tror att det skakade honom lite. Vi är så fel för varandra på många sätt och jag vet inte om jag tror på att det skulle kunna bli ett ”riktigt” förhållande mellan oss men, tanken på att aldrig på träffa honom igen skär i mig och får mig att gråta...

Känsloutbrott

Jösses vad jag avskyr dom! För ungefär tre veckor sedan blev jag knuffad ur balans… Jag grät och oroade mig, hade ångest och grät lite till, jag gjorde det sämre genom att frångå min valda livsstil, LCHF, och lade alltså blodsockersvängningar ovanpå humörsvängningarna. Inte idealiskt, kan man lugnt säga. Efter många långa diskussioner med mannen, på messenger, som oroade mig och min allra bästa väninna så lyckades jag sluta oroa mig och återgå till att vara känslomässigt stabil (ja, allt är ju relativt men…) och att börja äta ordentligt igen och på så sätt ytterligare minimera risken för emotionella utbrott.

Diskussionerna med mannen i fråga har fortsatt, via messenger då han vägrar träffas. Jag har oändligt mycket tålamod för detta är en man jag vill ha kvar i mitt liv. Väninnan har förstås också blivit tvungen att älta detta igen, och igen. Jag har dock kunnat avhålla mig från känsloyttringar gällande detta.

Häromdagen, jag minns inte längre varför, ringde jag min son och var arg. En av mina arbetskamrater fick be mig att gå undan eftersom jag hördes ut till väntrummet. Jag kan inte, tycker inte att jag borde behöva, jaga och vakta min snart 17-årige son för att han ska göra det han ska. Han ska äta, han ska sova och han ska gå i skolan. Handbollen är nu slut för säsongen så han behöver inte ens passa det längre. Jag tycker inte att mina krav är orimliga. Ändå äter han inte, annat än typ bara kolhydrater, och han sover inte som han ska, ena veckan sover han nästan inte alls och veckan därpå sover han dygnet runt.

När jag då idag fick sms från skolan att han var ogiltigt frånvarande, tre timmar efter att han borde varit där, blev jag riktigt förbannad. Jag gick ända bort till fikarummet och så stängde jag dörren om mig och sen härjade jag på sonen säkert i tio minuter. Han säger att han förstår och jag hoppas verkligen det, fast det har han ju sagt förut förstås.

Jag kan i och för sig tänka mig att jag skakat hans värld lite de senaste dagarna eftersom vi typ bestämt oss för att flytta igen i sommar… Vi har flyttat så många gånger att jag tycker att jag är van men… Ny stad igen, inget gammalt välbekant. Jag tror dock att varken han eller jag kan tänka oss att stanna i Vimmerby någon längre period och klarar han faktiskt av att sluta ettan med godkända betyg måste han studera sitt andra och tredje år på annan ort och varför då inte flytta när det ändå finns fler jobb och mer puls där? Saknar storstan

Ja, en stund efter att jag var arg blev jag ledsen och besviken istället och jag fick verkligen fokusera för att stoppa tårarna. Telefonen ringde lägligt också så att jag kunde ta på mig professionella mig igen. Ibland undrar jag hur livet sett ut om jag tillbringat det med sonens pappa, men den möjligheten försvann förstås för 14,5 år sedan. Klart det har funnits gott om andra män men ingen har nog riktigt förstått mig och sonen och jag har blivit tvungen att klara mig själv.

Jag har haft pojkvän men inte kunnat ”luta mig” mot denne man för stöd, jag var sambo i sex år men inte fan kunde jag luta mig mot honom, det var ju han som lutade sig mot mig, jävligt hårt till och med. Men jag får väl skylla mig själv, dr Phil säger ”you teach people how to treat you” och jag var väl ett viljelöst mähä som åtog mig att göra allt… Jobba heltid när han sa upp sig från sitt lönearbete för att försöka få vårt företag att gå runt. Det gick inte förstås. Jag har hela tiden jobbat heltid medans han har jo, jobbat (för det mesta) men jag har aldrig riktigt vetat hur mycket han skulle dra in från månad till månad. Detta gjorde livet väldigt jobbigt… Man rättar ju mun efter matsäcken men om man inte vet hur stor matsäcken är eller ens om det kommer nån matsäck alls.

I samma ton körde jag förstås de små bonusbarnen till dagis varje morgon. Alla som haft två småflickor vet hur besvärliga dom kan vara på morgnarna och jag är så oändligt glad att jag inte behöver ta det längre. När jag hälsade på exet i fråga senast, i januari, uttryckte han faktiskt hur mycket mer besvärligt livet är utan mig. Ja, man saknar inte kon förrän båset är tomt tänkte jag samtidigt som förbannar mig själv för att jag var en ko. Jag borde avslutat det förhållandet efter mindre än ett år men jag stannade kvar i det i fem år innan jag till slut tog mitt förnuft till fånga och sedan tog det ytterligare ett år innan jag faktiskt hade ordnat allt så att jag verkligen kunde lämna honom. Det där sista året, när vi båda visste att det var slut, var det bästa året..

Tisdag igen :-/

Nu är det tisdag igen och jag avskyr ju verkligen tisdagar… När klockradion började spela musik för mig i morse tänkte jag ”jävla grannar, sluta störa mitt i natten” Det tog en stund innan jag vaknat så pass att jag förstod att det var dags att kliva upp. Jag stängde av musiken förstås och snoozade tills det andra alarmet kom igång och så tryckte jag bort det och lade ner huvudet tills nästa alarm och nästa alarm. Ja, jag är svår att få ur sängen men jag är ju medveten om det. Idag var det dock svårare än tillochmed en vanlig tisdag. En varm dusch senare kände jag mig mer vaken men … oh, jag valde fel stövlar idag. Jag vet ju att dom inte är ingångna än men just de passar så oerhört bra till resten av mig idag och jag tänkte att jag måste ju använda dom annars blir dom ju aldrig sköna. Jag ångrade mitt beslut redan innan jag var framme på jobbet, vänster stortå var både bortdomnad och gjorde svinont medans höger stortå bara var bortdomnad. Nu sitter jag här med mina birkenstock på. Väldigt bekväma förstås men inte så vackra och definitivt inte matchiga till dagens outfit…

Helgen som varit blev ganska bra… Jag var och klippte mig i fredags eftermiddag och sedan dejt, inte helt misslyckad men inte helt lyckad heller. Blir nog ingen tredje dejt där. Kvällen och en del av natten tillbringade jag hemma i soffan messande med tinderdejten. Mycket trevligt och jag tror att vi lärde oss en del om varandra. Lördag började med tvätt, som vanligt. Därefter städ, som vanligt. Tupperwareparty däremot inte alls som vanligt men väldigt trevligt. Ett par av gästerna gick när själva plasten var avklarad men ett par andra satt kvar ganska länge och pratade om ditten och datten. När de väl gick så stannade bästa väninnan ytterligare ett par timmar till och vi tjejsnackade och slötittade på tv. Hon gick hem vid 23-tiden och då hörde jag av mig till Tinderdejten och så började messandet igen. Jag somnade sent och sov JÄTTELÄNGE! 10 timmar! Jösses, det är vansinnigt länge sedan jag sov så, och jag upptäckte ändå på morgonen att jag missat ta mina kvällspiller, där sömntabletten ingår. Jag vaknade alltså vid två minuter i tolv på söndagen! Kors i taket, verkligen.

Vid 17 var det så dags för avslutning på buggkursen. Tre timmars dans, underbart, trots en lång fikapaus i mitten som mest bara irriterade mig. Mycket dans i alla fall och jag kommer verkligen sakna det. I morgon är det sista gången på motionsdansen så sen vet jag inte vart eller när jag ska dansa. Ja, jag ska till lokala danshaket nu i påsk, både fredag och söndag har jag tänkt mig men det blir inte riktigt samma sak. Jag vet att några från kursen och motionsdansen kommer att vara där men det kommer också vara så mycket annat folk så att det blir lite mer av en utmaning att dansa, och varmt förstås, men ja, jag räknar det ju till motionera.. Kurserna börjar inte igen förrän i slutet av september och som det ser ut just nu vet jag inte vart jag är bosatt då.

Sonen och jag funderar på att flytta igen, närmare Jönköping. Kanske till och med TILL Jönköping även om jag tror att jag föredrar att bo nånstans lite utanför, mest med tanke på hyreskostnad. Han ska ju börja tvåan i gymnasiet och den inriktning han vill gå finns inte i Vimmerby. Den finns i Jönköping, Kalmar och Linköping. På alla de orterna finns också ett universitet till hans flickvän. Det är inte rimligt att de ska pendla, jag kollade snabbt och jo, det är genomförbart att pendla till Linköping men det tar cirka enochenhalv timma enkel resa och det är väl mycket. Till Kalmar skulle det ta tre timmar och till Jönköping ungefär två timmar. Så vi flyttar nog… Jag ser ingen anledning att jag ska bo själv kvar i Vimmerby och dom knö in sig i en studenlägenhet/rum i Jönköping när jag lika gärna kan bo i Jönköping och jobba här, eller för all del jobba i Jönköping också. Jag vet ju inte vart jag jobbar till hösten heller så… Det är spännande och oroande samtidigt, precis som det var förra våren när vi skulle flytta hem… 

Fredag!

Idag är det fredag 😊 Jag går tidigt från jobbet, idag lite tidigare än andra fredagar eftersom jag har tid för klippning. Jag har inte klippt mig sedan i somras, augusti om jag minns rätt, då det är definitivt dags. Det blir bara en toppklippning eftersom jag fortfarande vill ha längre hår än jag har, även om det är långt. En vanligare fredag brukar jag gå ner till gymmet här på sjukhuset ett par timmar och sedan fika på stan innan jag handlar och sen åker hem för att handla lite till. Idag blir det alltså inget gym men handla som vanligt innan jag har en dejt i eftermiddag. Denne man har jag träffat två gånger tidigare och vi har haft trevligt så jag ser fram emot att spendera några timmar med honom i eftermiddag.

I morgon ska jag tvätta, som vanligt, och sen ska jag ha tupperwareparty… Jag ångrar mig lite, jag har ingen lust att städa hemma, men får väl bita i det sura äpplet och ha det då jag redan har bokat om en gång. Efter det ska jag stöka till igen, jag har ett par syprojekt på gång hemma och känner mig inspirerad så då måste jag ju fortsätta. Åtminstone klippa till alla mönsterdelar innan helgen är slut…

På söndag kväll är det sista gången på buggkursen, tre timmar dans istället för 1,5 timma. Detta eftersom den söndagen som skulle varit sista gången råkar vara söndagen i påsk och då är det ”riktig” dans i den lokal där buggkursen hålls. Jag hoppas innerligt att det inte bara blir bugg utan varvas med fox också, så att jag får kramas lite igen...

Torsdag igen

Motionsdans igår kväll, alltid lika fantastiskt roligt. Givetvis är inte alla roliga att dansa med men man får ju ta det onda för att få det goda. Där finns några riktiga guldkorn… Några dansar helt underbart och det blir aldrig fel, alltid lika lätta att följa både i fox och bugg. Sen finns där några som är riktigt usla och som helt saknar taktkänsla. Några mellanting finns också, förstås, ett par män som egentligen inte foxar så bra men oh, vad dom kramas bra, då menar jag förstås att de inte tar stegen i foxen utan mest håller om och hasar runt, men det är också fantastiskt trevligt, ibland…

Varje gång jag går på motionsdansen blir jag svettig så att det rinner om mig, detta lyckas jag knappt med ens när jag går på band på gymmet och visst är det oerhört mycket roligare att dansa än att gå på stället i 90 minuter… Vid mina senaste besök i gymmet har jag därför uteslutit bandet och fokuserat på core, med matta, boll och spegel. Det har fungerat ganska bra, mina ben klarar riktigt korta klänningar utan problem nu och jag tror faktiskt att jag lyckats göra min obefintliga rumpa aningen större. Jag känner mig stark och det är en känsla jag gillar...